Jag börjar packa och flytta kartonger.
De två senaste åren har jag bott utomlands under vinterhalvåret. Packat, flyttat och för en tid slagit ner mina tillfälliga bopålar på ett ”nytt” ställe.
Det var med blandade känslor jag styrde åbäket mot gyttret av kossor och glesbygd, jag som alltid bott i en storstad landet där bilar och betong varit mina grannar.
Hur skulle jag klara av landets trankilitet?
Visst det finns fördelar, nära till havet och varm sol, nära till lanthandeln med sitt underbara kulinariska utbud.
Man slipper framför allt ledbandsvärken och infektionerna och för att inte nämna: Ingen bilruta att skrapa tidiga morgnar, inga ishala småvägar att färdas på innan jag når mitt mål.
I Sverige finns det tillgång till bredband intill överallt, oavsett förort eller innerstad!
Jag som är en informationsslukande monster sedan Internets födelse, som suttit med ett rosslande modem och surfat för dyra pengar för att kunna prata med vänner och bekanta över lynniga telefonledningar, skulle nu få evig uppkoppling och snabba ryck även i Spanien.
Och nu när man är på en avlägsen plats mesta dels av året vill jag verkligen ha koll på Djurgården hockey och Europaligorna i fotboll.
Föga visste jag då, när man omfamnade den nya tekniken med fiberoptik att man ända skulle ”färdas bak i tiden”.
Tillbaka till primitiva biiip, knaster och ”fjärrdatorn du försöker ringa till svarar inte”. Ve och fasa!
Till min oerhörda tur och räddning så träffade jag i våras vår nya granne. Han jobbade som redaktionschef för en utav Spaniens största dagstidning.
Hans ankomst till den lilla exklusiva ön omfamnades pga. fiberoptiken som medföljde.
Nu skulle det blixtsnabba spanska bredbandet surfa mig ut över världen på ett ögonblick så snart jag startade min dator även i denna glesa ställe och återuppta terroriseringen av difhockey.se's gästbok!
Jag muttrade misslynt för mig själv där i bilen över att jag inte fått plats med min sköna, ergonomiska skrivbordsstol i flyglasset.
Dock var datorn tryggt inbäddad så redan i kväll skulle premiärsurfningen ske om så än på en hård trästol.
Framför mig såg jag nattens fröjder, XBox live, och planlöst nöjessurfa bland det fantastiska utbud som på en nanosekund skulle uppenbaras i min spanska bredbandsanslutna burk.
Redaktören, tillika datanörd men med större kunskaper än jag, skulle bo granne och stod redan beredd med nödvändiga tillbehör såsom router, server, hubbar och kabel.
Det skulle byggas nätverk så att de få lyckligt lottade öborna genast kunde träda in i bredbandets underbara värld och surfa ut på dess fantastiska vågor.
Notan för kalaset?
Jösses, plötsligt slog det mig.
Intill otalig siffra, det måste det ju vara, då man har råd att dra fiberoptik några hundra meter genom havsvatten.
Kabeln måste ju isoleras, tåla korrosion, grävas ner så den inte fastnar i någon fiskares ankare.
Onekligen var ett stort ”TACK” på sin plats.
Jag gled över till min nya granne.
Traditionellt medtog jag en stor korg himmelskt innehåll av lokala läckerheter.
Med rackig spanska välkomnade jag denna underbara Messias av fiberoptikinbringare.
Givetvis skiftade vi språket till engelskan då jag helt saknar ordförrådet av tekniska uttryck på spanska.
Mellan maj och augusti – då vi vistas i Sverige – hade ett norskt dykartema anlitats av redaktören.
Bara på några månader hade de dragit kabeln och slängt upp ett litet nätverk på ön.
Redaktören hade då gått runt till de få grannarna på ön och frågat om folk varit intresserade av vara med på ett hörn.
Således hade redaktören skaffat sig en liten inkomst vid sidan om då han bildat ett litet nätverksbolag på ön.
Jag hade lagom börjat packa upp min platta Sony skärm då min lilla son inträdde i min boning, med sladdkabel i munnen och övriga tillbehör i ett fast grepp. Jag kopplade ihop min dator och gav mig i kast med uppgiften att ge mig frälsning till de snabba vågornas tillvaro.
Då visade det sig att bredbandsleverantören hade stora problem och att allt låg nere sedan morgonen.
Inget nät fanns att klättra i, inga vågor att surfa på och flera telefonsamtal till berörd support gav inget svar på den stora existentiella frågan om när jag kunde börja mitt nya liv.
I stället fick det bli en kopp te med tända ljus hos min nyvunna vän redaktören, medan vi avhandlade livets djupa frågor, såsom vilket bredbandsföretag som hade störst tillförlitlighet och bäst support.
"Con-Net" fick snabbt byta namn till "Complott" över tekoppen och vi anade just detta, en komplott.
Kanske var det inte meningen att jag skulle få njuta bredbandets sötma efter ett år med tjutande, rosslande och snigelsnabba modem i dessa moderna dagar.
En ny dag grydde och problemen kvarstod.
Nya samtal till supporten gav vid handen att det var just vårt bostadsområde som skulle bli kvar till sist.
Redaktören ville ha huvuden på silverfat. Dagstidningen kräver konstant övervakning.
Tanken på komplott riktad mot oss personligen dök upp ännu en gång och kunde endast motas bort med hjälp av en tur till Alicante city, sa redaktören bestämt.
Redaktören var tydligen en riktig tungviktare till dörröppnare då endast efter kvarts förhandlande, snarare avhyvling, men lokala bredbandsbolaget, funkade ”nätet” perfekt. Och har gjort till än i dag.
Så slutet gott allting gott, på kvällen hoppade bredbandet igång och nu surfar jag med blixtens hastighet även i denna avlägsna del av planeten. Således – mot alla odds - kan jag fortsätta att övervaka Djurgårn hockey från andra sidan världen.
Och dessutom njuta av X-Box live där jag kan fortsätta att nita Brorsan och polaren Jonte från distans med mitt prickskyttegevär - M14 DMR - i fantastiska och starkt beroendeframkallande spelet Ghost Recon 2.
Vi lever i en fantastisk tid!
