****************
Säsongen 2013/2014 startade för mig på första isträningen. Ett tusental supportrar hade tagit sig till Hovet för att se hur laget ser ut. Grisfot försöker starta någon dålig ramsa varav jag får inviga "håll käften grisfot" denna säsong på hovet.
European Trophy och försäsongen startade. Vi vinner 6 av 8 matcher och tar oss till slutspelet i Berlin. Vilken vecka man skulle få där nere, det visste man redan då. DIF i Europa!
Hemmapremiären närmade sig, man visste att detta skulle kunna bli ett "mellanår" nu när nästan hela vår stomme försvann i Ölvestad, Ottosson, Linkan & Fimpen. Men man gick till Hovet med samma förväntningar som man alltid har som Djurgårdare - Vi SKA vinna.
Matchen började trögt från DIFs håll och efter ett tag hamnade man i underläge 0-2. DIF jobbade sig tillbaka och lyckades kvittera efter årets första domarskandal då man videogranskar, reprisen rullar på jumbotronen och alla ser att det är ett regelrätt mål men domaren dömde bort det. Till en början.
Jag har aldrig sett protester av dess like kring ett domslut, hela Hovet ställde sig upp och skrek vilket resulterade i att domaren valde att granska igen och döma mål. Hade vi ens spelat kvalserien om det inte hade blivit mål där?
Vi tar emot Oskarshamn en vecka senare, spelar ut dem och vinner med 7-2. Känslan över resten av säsongen är positiv.
Sen väntade tre raka förluster, två på övertid mot Västerås, Almtuna & Mora. Jag var på plats i Almtuna med 4 kompisar och hade platser på långsidan. Vi gjorde inte direkt hemmapubliken glada när vi stod upp och sjöng fram DIF.
Den jobbigaste förlusten kom i November borta mot Timrå då vi lyckades med konststycket att förlora med hela 6-0. Pinsamt var ordet och folk började skrika efter Zabels avgång då resultaten inte direkt hade motsvarat förväntningarna.
Här bestämmer jag mig för att åka till Berlin, var lite osäker innan då jag fyllde år mitt under berlinresan men en födelsedag i Berlin tänkte jag skulle bli riktigt kul.
December kom och jag, Salas & Pulverapa + några till möttes upp ute på Arlanda. Ribban sattes direkt med några shotar på flygplatsen.
Jag sätter en regel som jag kallar för 100 % - det innebar att man inte fick komma hem till hotellrummet innan klockan 6 på morgonen i Berlin. Jag lyckades och det var jävligt jobbigt ska ni veta. Sista natten var man sugen på allt annat än alkohol.
På planet så dränerar vi det fullständigt på alla drycker med mer än 0,1 % alkohol - höjdpunkten var "spackling wine" som det fanns massor av. Vi checkar in på hotellet och löser all logistik - sen var det dags att bege sig ut på stan. Vi går några meter utanför hotellet och sjunger DIF-ramsor varav vi fick 20-30 pers att ansluta till oss. Alla dessa transporterades senare i taxi till en nattklubb som visade sig vara helt tom, men det gjorde inte oss något. Vi tog över stället och jag tog över DJ-båset och började pumpa Coca Carola & Sektion B ut i högtalarna. Detta måste varit den roligaste natten under hela berlinresan.
Dagen efter var det match mot JYP - och fan vad kul det var trots att vi förlorade! Vilken stämning vi lyckades att skapa på bortaplan i ett annat land. Samma gäller Luleå-matchen men där var det mer bakis-stämning om man jämför med JYP.
Berlinresan kan sammanfattas med Hockey, öl, sprit, nattliv & otroligt trevliga människor. Vågar inte skriva allt som hände, det som hände i Berlin stannar i Berlin.
Hemma i Sverige igen så närmade sig JK-dagen, och till allas glädje försvinner Albert Törsleff som säk-ansvarig. Nu började man se ljuset i tunneln på problemen vi hade haft länge - äntligen! JK-dagen var den roligaste matchen (just då) på flera år jag varit på. Vilken stämning som skapades!
Orkar inte riktigt skriva om hela serielunken så jag hoppar fram till att Zabel fick sparken. Kändes som ett konstigt beslut då, vi hade ju vunnit de två matcherna innan han fick gå. Säcken kommer in och gör underverk, har aldrig sett något liknande när man har bytt coach i ett hockeylag. Helt plötsligt var vi i Kvalserien - det som ingen trodde skulle ske i omgång 42 efter en stabil seger mot Rögle borta i sista omgången som Djurgårdens IF förhoppningsvis spelade i HockeyAllsvenskan.
Sen var det just Kvalserien.
Jag hade under säsongen flyttat till Oslo för att jobba och frågar på forumet om det är någon där som ska se första derbyt i kvalserien. Får ett PM och ansluter hemma hos honom för att dricka öl och kolla på hockey. Känslan där när Honken slår in 1-0 var helt underbar, trodde aik skulle skölja över oss i matchen. Nu vann vi inte matchen men vi stod upp väldigt bra, aik kom ju från SHL med en betydligt högre spelarbudget än oss.
Jag flyttade som sagt till Oslo under säsongen, men jag har trots allt bara missat två matcher i grundserien hemma. Att se DIF på plats är givet för mig även om jag är tvungen att flyga hem från ett annat land. Mitt konto mår inte bra av det, men jag mår bra eftersom jag får se DIF.
Malmö hemma, vi vinner. Vi ligger tvåa i Kvalserien och jag önskade att vi kunde strunta i de 8 sista matcherna och avsluta det hela där och då. Trodde verkligen inte vi skulle ha chansen att gå upp.
Raset kom efter Malmö-matchen - Västerås borta och Örebro borta. VIK torsken kändes klart tyngst, jag hade räknat med poäng där. ÖHK-torsken kändes given.
Hemmaderbyt - vilken eufori efter slutsignalen. Har nog aldrig upplevt ett sådan jubel efter en slutsignal. Inte ens i sista matchen, men det var då såklart pga ovissheten. Hade vi klarat det eller inte?
Det spelarna visade upp i derbyt imponerade som fan. Trots underläge 0-2 efter bara några minuter knyter vi näven och vinner. DET är starkt.
Rögle hemma ställde jag mig i klacken istället för på Aktiv Sittplats där jag har säsongskort. När rögle sätter 3-3 med några minuter kvar känns SHL-platsen så otroligt avlägsen. Men det vändes från sorg till eufori på några sekunder när vi mot alla odds får in 4-3 pucken. Hur ofta har DIF lyckats komma tillbaka så efter att ha släppt in ett sent mål? Går att räkna på en hand.
Rögle borta - nästan som hemmaplan. WOW vilket tryck det var från TVn, var så besviken på att jag inte kunde åka ner. Dagen efter hände det sorgligaste som har hänt Djurgårdens IF. Vi förlorade en medmänniska i Djurgårdsfamiljen. Aldrig mer.
Vila i frid, myggan.
Efter Örebrotorsken hemma så kändes SHL återigen fruktansvärt avlägset. Jag ställde in mig på spel i Allsvenskan nästa år och resan ner till Malmö i nästa omgång som jag och Salas bokade kändes meningslös. Men det tog några timmar och sen var man taggar på att åka igen. Och vilken bortaresa!
Jag flög från jobbet i Oslo > Köpenhamn och mötte upp Salas som hade varit där i några timmar och väntat på mig. Tåget över till Hyllie och in i Malmö Arena. Vilken hockeyarena! Imponerad, bästa bortahallen jag har varit i. Alla var supertrevliga och bemötandet från polis, Malmös matchvärdar och supportrar var grym.
När Malmö fick in 3-3 kändes det återigen som att SHL-platsen gled oss ur händerna men det ändrade kungen Michael Holmqvist på när han avgjorde i SD. Sjukt skönt målfirande på bortasektionen. Dessutom gick de andra resultaten våran väg också så känslan inför sista matchen var bra, men inte 100%-ig eftersom vi inte hade saken i egna händer. Jag var helt säker dessutom på att aik skulle lägga sig för att vi inte skulle ha chansen att gå upp.
Men måndagen kommer och resten är historia, jublet när jag läser på swehockeys stats-sida att Rögle-aik var slut och att resultatet var 4-3 kan jag inte beskriva. Jag var överallt. Nu är vi tillbaka där vi ska vara, låt oss snälla aldrig spela i Allsvenskan igen.
