Magnutz skrev:
Jag kan inte hata min klubb. Om jag börjar göra det kommer jag att sluta följa den innan jag vanhelgar den så grovt som vissa här gör, regelbundet.
Klart jag känner frustration och tvivel. Jag undrar vad vi kunde gjort annorlunda. Jag tänker "om vi värvat en riktigt 1e-keeper hade vi varit ett topplag." Jag tänker "Fan Tony, varför tog du inte en timeout där?" eller "Fan Tony, varför bänkar du inte X?" men jag hatar inte min klubb för det. Jag ger mig inte på vår klubb när den mår som sämst. Jag sväljer skiten och stöttar. Så som det är tänkt.
Jag har också tänkt följande:
Tänk om man kunde samla ett STORT gäng Djurgårdare och överraska laget med att sjunga ramsor under en träning. Att visa stöd och visa att vi är där för att stötta. Hela tiden. Ha en banderoll eller flera som uttrycker kärlek till klubben och laget. Det vore fan underbart och vilken känslo-boost det skulle ge.
Istället möts jag av allt detta skit här. Alla som skriver så fanatiskt jävliga saker om våra spelare och ledare att jag undrar om det är empatistörda dårar hela bunten. Det gör min vardag som Djurgårdare mycket mycket mörk och nu känner jag för första gången i mitt Djurgårdarliv sorg. På riktigt. Det är ovärdigt att hålla på som vissa gör här inne. Att se vår klubb kämpa förtvivlat på alla fronter är i sig en stor sorg. Att läsa all skit folk här kastar ur sig förvärrar bara allt så mycket värre.
Svart eller vitt va..?
Att ifrågasätta mål och mening är inte att hata
Människor tacklar svårigheter på olika vis.
En del knyter näven i fickan och kör på medans andra sparkar rakt ut och skriker.
Lägger inga värderingar i vilket som är bäst av dessa två metoder, man får liksom känna sig fram, hitta sin egen väg.
Som moderator på detta forum (stackare), ta din makt till en ny nivå och verkställ varningar om banning, gallra ur lite.
Meeen, det är skillnad på att vilja ha en förändring till stånd och vädra detta mot att vilja kasta heta strykjärn i skrevet på DIF-spelare/ledare.
Tycker det överlag finns väldigt låg acceptans ifrån ”expertisen” härinne som fort någon ”funderar högt” i dessa banor.
Vi förväntas applåder och bita ihop tills det vänt nån gång i div.2.
Fine, funkar säkert för vissa, för andra inte.
Villkorslös kärlek får endast mina barn (nästan inte ens frun).
Medgångare eller ej, men för mig personligen så passerar DIF strax en tydlig gräns för vad som är acceptabelt.
Att inte ha haft tydliga linjer för hur man vill uppträda på isen i snart 3 år, det är inte att vara inne i en svacka.
Vi förfogar över bättre trupp än genomsnittet i denna serie, men vi spelar förmodligen den ineffektivaste mest könslösa och korkade hockeyn av alla lag.
Måste vara en ledarskapsfråga, en förändring på något plan är nog ett måste.
När det värvas spelare till DIF, väger vi någonsin in den psykologiska aspekten av att representera en klubb som DIF?
Eller kikar vi endast på vad aktuell spelare uträttat i tidigare småklubbar?
Beundransvärt av er att vilja stödja laget på träning
