Det här är en uppmaning

[dutti]

En väl spenderad fredagskväll i Kinaland... Kanske kan det väcka inspiration hos någon.
---------------
Det här är en historia om en söndagssupporter. Det är en historia om en som aldrig haft säsongskort, eller ens gått på fler än tio matcher under samma säsong. Det här är en historia om stolthet, och om avundsjuka. Det här är en uppmaning.

Jag föddes Djurgårdare. Så långt jag kan minnas har svaret på frågan ”Vilket lag håller du på?” varit lika självklar. Finns det ens fler än ett lag att välja på? Någonstans under tonåren svalnade mitt sportintresse, och avståndet till Djurgår’n växte. Jag gick på allt färre matcher, och visste knappt mer än vad jag råkade läsa i sportsidorna. Men Djurgårdare, det var jag fortfarande.

Det var först säsongen 09/10 som något hände. Under hösten, innan jag i december för första gången flyttade från Stockholm, gick jag och min bror på ett par matcher. Jäkligt roligt ändå, tänkte jag. ”Synd att jag snart flyttar”. Det var när jag väl packade väskan, och lämnade Stockholm för första gången, som någon slog på lysknappen. Patrioten i mig kom fram, och jag blev stolt. Stolt över att vara Stockholmare, och ännu mer över att kunna titulera mig själv som Djurgårdare. Hur den säsongen sedan gick resultatmässigt vet ni allihop, och jag hade till och med äran att få stå vid er sida ett par av matcherna i det fantastiska slutspelet. Det räckte, jag var uppe bland molnen av nyförälskelse.

Sedan dess har det många gånger känts som en fruktansvärt olycklig kärlek, med motgångar som fått mig att tappa hopp om livet. Klumpen i magen, och den oändliga tomheten, när vi kastades ner i avgrunden de där vidriga dagarna våren 2012. Det var en livsgnista som slocknade för en stund, och jag som inte ens varit på Hovet! Hur skulle det då kännas för alla krigare som med halsduken på stått där varje match? Det värsta för min del, inser jag nu, var att jag aldrig fick chansen att dela sorgen med er på läktaren.

Det här är en historia om stolthet. Djurgårdare har gått igenom skärselden de senaste åren, med motgångar bakom varje nytt hörn. Stockholmspolitikern som struntar blankt i stadens idrottsklubbar, medan kommunerna i resten av landet ger sina lag alla förutsättningar de kan få. Media som struntar blankt i skillnaden mellan supporter och huligan, så länge lösnumren säljer. Polisväsendet som sätter skräck i supportrar, och sedan skickar en faktura på det. Lägg till de uppenbara sportsliga motgångarna på det. Trots det fortsätter ni stå rakryggade och visa vilka som är Sveriges bästa publik. Djurgår’n mot rubbet, nu mer än någonsin.

Djurgården har sedan jag lämnade Stockholm blivit en symbol för allt jag lämnat kvar. Att följa vårt lag har för mig blivit ett sätt att känna mig hemma, som en del av Djurgårdsfamiljen – oavsett vart i världen jag befinner mig. För det är väl det allting handlar om i slutändan? Att vara en del av något större och hänga med på resan, oavsett var den tar dig. Oj vad jag önskar att kunde dela den med er. Match efter match, period efter period, sång efter sång. Att få dela glädjen, men ännu mer att få dela sorgen.

Det här är en historia om avundsjuka. Det är mörkret som hjälper oss att uppskatta ljuset, när solen väl kommer fram. Jag vet att jag själv en dag kommer vara tillbaka i Stockholm, med mitt säsongskort i handen och min familj med mig på läktaren. Jag vet att Djurgården kommer tillbaka, att vi fortfarande har storhetstider framför oss. Vi vet det allihop. Det är ni, som står vid lagets sida genom den här långa resan, som kommer skina starkast när solen väl börjar lysa på Djurgården igen. Att jag missar den här chansen... Det gör mig uppriktigt avundsjuk.

Det här är en uppmaning. Jag vill att du som läser det här tänker efter vad ett supporterskap egentligen innebär. Du är Djurgårdare, bara det är något att vara riktigt stolt över, så håll ditt huvud högt och visa folk var hjärtat sitter. Ta chansen, du som har den, och var med på en fantastisk resa de kommande åren. Slut upp bakom skölden i höst och sjung, för herre jävlars skull. Sjung, i ur och skur.

Att vara Djurgårdare är mer än att bara hålla på sitt lag. Det handlar om äran av att få vara med i en familj som alltid står vid din sida. Alltid. Oavsett vad som händer.

Gustav Jönsson, Shanghai

[-daniel-]

Vackert!

Jag misstänker dock vi alla som står (eller sitter) där på Hovet i vinter kommer önska oss bort till dina breddgrader när vi får den uppkörd i tvåan av rövgäng som BIK Karlskoga...

[Celes]

hahah daniel...

Sjukt bra skrivet Dutti

[sPTNC]

Ett ord: Världsklass!

[Tessan]

Vackert! Borde vara krönika i ett antal tidningar och på DIF's hemsida.

[JohanPez]

Mycket fint, perfekt gästkrönika på svenska fans. Gört!

[dutti]

Fan, tack för finorden! Skulle såklart vara svinkul om den dök upp på andra ställen än forumet, kör på om ni har några idéer!

Pez, inte för att låta efterbliven eller så.. Men hur fan gör man detta då? Den där hemsidan har jag aldrig fattat ett skit av

[dutti]

Coolt att få se sitt namn på världens finaste hemsida! Tackar för den

@Jimmy, jag gissar att ni har google analytics eller liknande.. Tror du man kan skaka fram hur många ggr inlägget har visats sen om en vecka eller så?