I
september satt alla och var förväntantsfulla och längtade till nedsläpp nere i Jönköping, hundratals hade köpt biljetter för att se premiären och framförallt delta i minnescermonin för Stefan Liv. Nu sitter vi här med stora klumpar i magen och har risk att hamna i kvalserien. Livet är bra underligt...
Att gå in på Hovet i lördags med tanken "Detta kan vara sista gången jag besöker Hovet innan september" var sorgligt men samtidigt en oerhört skön tanke. Denna säsong har varit allt förutom positiv, vi har stridit för vår överlevnad och gjort det otänkbara på det otänkbara. Vi har satt oss själva i klistret gång på gång och chansen att säkra elitseriekontrakt har glidit ur våra händer mer än en gång, på grund av eget slarv. Nu är vi här, sista omgången i grundserien. Vi står mellan Elitserien 12/13 och en kvalserie. Vem trodde det den 15e september?
Detta kanske är den sista matchen för säsongen och kanske till och med sista matchen i en Djurgårdströja för en del av våra spelare. Vissa har betytt en aning mer och vissa en aning mindre under säsongens gång men just i denna match, denna ödesmatch så är det inte frågan om vad spelare har gjort och inte gjort. Det är frågan vad dem ska göra och inte göra, detta är matchen som ska avgöra Djurgårdens framtid, vår framtid. Att blicka tillbaka på misstag som har begåtts är fel, fokusera på nuet och inse vad som måste göras. Jag vet att Djurgårdens IF, laget som vi alla älskar, kan säkra ett elitseriekontrakt, inga tvivel om det. Förväntar mig att varenda en som bär skölden på sina bröst tänker detsamma, vi ska spela i elitserien nästa säsong och låt inget eller ingen stå i vägen. Vi har det i våra händer nu,
lets make it happen!
Sjung för Djurgår'n!