Djurgården hockey ungdom

[Sylt]

Tjo, jag är en föredetta spelare i djurgården hockey ungdom. Jag skulle vilja vara anonym, men jag tänker dela med mig om min tid där. Jag började i DIF omkring U11 och spelade där till och med U15. När jag kom till DIF var jag väldigt blyg(jag är så som person), men jag hade en jättebra tränare som lyfte mitt självförtroende. Men efter ett par år slutade han och vi fick istället två nya. I början tyckte jag om dom, men efter ett tag började jag känna mig diskriminerad. Dom gjorde lite små saker som att tex byta plats på mig till hörnet av omklädnimgsrummet, vilket inte verkar som så mycket, men sen hade dom utvecklingssamtal med mig, där dom sa att jag inte skulle få lika mycket match tid som dom andra. Sånna här småsaker sänkte långsamt mitt självförtroende, tills jag knappt ville gå på träningar. Jag hade även ett par laglamrater som var ganska elaka, då dom tex klagade på mig, gav mig arga blicka, kommentarer, etc. Efter sista träningen av U15 säsongen gjorde jag min vanliga stretch och nerjogg , men när jag kom tillbaka till omklädningsrummet så var det tomt. Jag gick upp i kafeterian och såg alla äta tårta och prata. Vad som hade hänt då var att ingen hade sagt till mig att det var fika. Ett litet tag senare så kom utvecklingssamtalet. Då sa mina tränare att jag fick stanna i DIF, men jag skulle få jättelite speltid. Jag kom fram till att jag ville stanna, för det var bara en säsong och vi lämnade det så. Men någon vecka efter det ville dom ha ett till möte för att dom "undrade varför jag ville stanna i DIF". Det var då jag började inse att dom inte ville ha mig i DIF. Jag valde att sluta, och ska nu börja i en annan klubb, men det som stör mig är att dom fick det att se ut som att jag var den som valde att sluta. Dom mobbade ut mig ur laget tills jag inte kunde stanna, för att jag mådde så psykiskt dåligt. Dom gjorde så att dom kunde säga att jag valde att sluta, men jag hade inget val. Om jag hade stannat, hade jag aldrig fått match-tid, lite fokus på träning och dom skulle bara skita i mig. Jag vet inte vad tränarna sa till mina lagkamrater, men jag utgår ifrån att dom sa att jag valde att sluta. Jag har inte pratat med någon av lagkamraterna sedan jag sluta. Det är något tränarna gör. Dom skapar en atmosfär så att alla spelare inte vågar ha kontakt med gamla lagkamrater, och dom bara skämtar om dom. Jag har hört om flera föredetta lagkamrater som har långsamt mobbats ut ur laget. Jag har inget hat mot någon i laget eller DIF som förening, men jag ville bara dela med mig av det här någonstans, för jag mår väldigt dåligt över allt. Många av spelarna var väldigt schyssta mot mig, men jag tvivlar på att någon komner ens minnas mig om 1 år. Hejdå Djurgården.

[sensei]

För 25 år sedan så var det kring den åldern det började bli allvar med massa krav och träningar hela tiden. Jag slutade eftersom jag hellre lade min värdefulla tid på att köra trimmad moppe och hela den biten. Kanske kan vara något för dig? Eller så kör du vidare i ett lag där du får speltid.

[Stulle]

Om man ska utgå ifrån din historia så tycker jag det är för jävligt rent ut sagt. Barn/ungdomsidrott ska i första hand handla om gemenskap och solidaritet, och ledarna i dessa lag ska ha detta som prio ett, inga undantag. Den dagen en ledare fryser ut en spelare eller på något sätt skapar klyftor mellan spelare ska denne ledare entledigas från sina sysslor i föreningen.

Med det sagt så finns det alltid en skål på den andra sidan av vågen och därför vill jag inte kölhala någon innan den också är fylld så att säga.

Spontant skulle jag chansa på att det handlar om elitsatsning och att vissa spelare inte platsar i laget helt enkelt, hur illa det än må låta. Direktiven är att dom bästa ska vara kvar och ledarna har på sitt sätt förmedlat det genom otydlig eller kanske felaktig kommunikation.

Ingen ska behöva bli indirekt tvingad till att lämna en förening utan att tydligt få förklarat för sig varför. Att just du kände att du blev tvungen att lämna trots att det var ledarna som inte gav dig några val, kan bero på det "omoraliska" i att säg till en ung spelare att dom inte platsar i ett lag, när spelaren i själva verket bara vill hålla på med sin idrott för att det är kul.

Jag är för dåligt insatt i ledarfrågor när det gäller barn/ungdomsidrott då jag inte har någon erfarenhet själv, så ta mina ord med en nypa salt.

Hade jag varit pappa till ett barn som upplevt samma sak hade jag kontaktat föreningen i fråga och berättat vad som hänt och hur mitt barn känt sig. Det kanske inte hjälper för stunden, men i ett längre perspektiv kanske det hjälper andra i samma sits.

Jag hoppas du kan fortsätta med idrotten i någon annan klubb i vilket fall.

[android]

Tjo, jag är en föredetta spelare i djurgården hockey ungdom. Jag skulle vilja vara anonym, men jag tänker dela med mig om min tid där. Jag började i DIF omkring U11 och spelade där till och med U15. När jag kom till DIF var jag väldigt blyg(jag är så som person), men jag hade en jättebra tränare som lyfte mitt självförtroende. Men efter ett par år slutade han och vi fick istället två nya. I början tyckte jag om dom, men efter ett tag började jag känna mig diskriminerad. Dom gjorde lite små saker som att tex byta plats på mig till hörnet av omklädnimgsrummet, vilket inte verkar som så mycket, men sen hade dom utvecklingssamtal med mig, där dom sa att jag inte skulle få lika mycket match tid som dom andra. Sånna här småsaker sänkte långsamt mitt självförtroende, tills jag knappt ville gå på träningar. Jag hade även ett par laglamrater som var ganska elaka, då dom tex klagade på mig, gav mig arga blicka, kommentarer, etc. Efter sista träningen av U15 säsongen gjorde jag min vanliga stretch och nerjogg , men när jag kom tillbaka till omklädningsrummet så var det tomt. Jag gick upp i kafeterian och såg alla äta tårta och prata. Vad som hade hänt då var att ingen hade sagt till mig att det var fika. Ett litet tag senare så kom utvecklingssamtalet. Då sa mina tränare att jag fick stanna i DIF, men jag skulle få jättelite speltid. Jag kom fram till att jag ville stanna, för det var bara en säsong och vi lämnade det så. Men någon vecka efter det ville dom ha ett till möte för att dom "undrade varför jag ville stanna i DIF". Det var då jag började inse att dom inte ville ha mig i DIF. Jag valde att sluta, och ska nu börja i en annan klubb, men det som stör mig är att dom fick det att se ut som att jag var den som valde att sluta. Dom mobbade ut mig ur laget tills jag inte kunde stanna, för att jag mådde så psykiskt dåligt. Dom gjorde så att dom kunde säga att jag valde att sluta, men jag hade inget val. Om jag hade stannat, hade jag aldrig fått match-tid, lite fokus på träning och dom skulle bara skita i mig. Jag vet inte vad tränarna sa till mina lagkamrater, men jag utgår ifrån att dom sa att jag valde att sluta. Jag har inte pratat med någon av lagkamraterna sedan jag sluta. Det är något tränarna gör. Dom skapar en atmosfär så att alla spelare inte vågar ha kontakt med gamla lagkamrater, och dom bara skämtar om dom. Jag har hört om flera föredetta lagkamrater som har långsamt mobbats ut ur laget. Jag har inget hat mot någon i laget eller DIF som förening, men jag ville bara dela med mig av det här någonstans, för jag mår väldigt dåligt över allt. Många av spelarna var väldigt schyssta mot mig, men jag tvivlar på att någon komner ens minnas mig om 1 år. Hejdå Djurgården.

Väldigt tråkigt att du mår dåligt. Hoppas att du får finna glädjen i ishockeyn i din nya förening.

DIFhockey har en ungdomsbroschyr (http://www2.difhockey.se/filer/ungdombroschyr.pdf)

Kod: Markera allt

[i]"Vi anser att för optimal utveckling behövs träning och utbildning
som är anpassad till individens kunskapsnivå. Detta innebär
att i de fall föreningen ej anser sig kunna erbjuda utbildning
på lämplig nivå för enskilda spelare skall vi ge rekommendationer
och feedback för ett miljöbyte. Detta kan innebära
att enskilda individer rekommenderas föreningsbyte.
All tidigare erfarenhet och kunskap säger att i de fall spelare
inte spelar ”på sin nivå” så löper de en stor risk att uppfatta
sitt ishockeyspelande som negativt, vilket i allmänhet leder till
att spelarna slutar helt. "[/i]

Här är det konstigt att inte tränarna direkt rekommenderade dig att byta miljö.

Ser nu att den kanske inte är aktuell då det finns riktlinjer och värdegrund på DIFhockey.se/ungdom.

Kod: Markera allt

[i]Uppflyttning/Nedflyttning av spelare
Föreningen kan rekommendera en spelare att flytta upp en årskull för att
främja utvecklingen. Föreningen har också rätt att flytta ner en spelare till sin
rätta årskull om det anses främja utvecklingen för spelaren.[/i]

Detta hade kanske varit ett alternativ som tränarna kunnat erbjuda dig.

Kod: Markera allt

[i]U15
Nu startar föreningens elitutbildning. Hockeyn är prioriterad.[/i]

Detta kan innebära tråkigheter för personer i en känslig ålder. Ishockeyn har innan setts som enbart roligt och något man gör med kompisar. Nu är det andra krav vilket kan bli tufft för en del. Sedan kan man såklart diskutera lämpligheten i att elitsatsa från 15 årsåldern. Personligen tycker jag att det är bra.


Från värdegrundsdokumentet:

Kod: Markera allt

[i]
Spelarnas ansvar
• Ta eget ansvar
• Alltid 100 %
• Hjälpa varandra
• Stöttande och uppmuntrande
• Tala med och inte om din lagkamrat[/i]

Kod: Markera allt

[i]Ledarnas Ansvar
- Öppen och Lyhörd för att skapa tillit
- Ge och ta uppmuntrande feedback
- Utbilda ledarskapet
- Närvarande
- Stil och profil[/i]

Här tycker jag utifrån det du har skrivit att ledarskapet verkar ha brustit. Ta kontakt med sportchefen för att lyfta detta om du vill att dessa ledare inte ska köra samma stil nästa gång också.
Jonas Jansson
Sportchef
jonas.jansson@difhockey.se
073-587 15 01

Det är ju dock inte konstigt att språket och "jargongen" höjs vid elitsatsning. Rätt eller fel.

Sedan är tyvärr verkligheten så att ibland får man höra hårda ord. Det här var nog varken första eller sista gången, men ledarna borde verkligen ha varit tydligare.

Lycka till.

[Think if...]

Utifrån din berättelse så är det ett uppenbarligen oacceptabelt ledarskap och eller avsaknad av ledarskap. Det första faller på föreningen att se till att ledarna har förmåga, utbildning och meriter. Det andra på ledaren själv att utöva ledarskapet. Det är ett extremt stort ansvar att vara ungdomsledare. Här har man inte varit tydlig med syftet och dess konsekvenser då du uppenbarligen fått det i dolda budskap och otydliga signaler. Som ledare måste man alltid försäkra sig om att budskapet har gått fram och att båda har samma bild - särskilt vid svåra situationer. Det är aldrig en tolkningsfråga om vem som sagt vad.
Jag uppfattar det dock som att du älskar att spela hockey och jag hoppas verkligen att du fortsätter med det i en annan förening och tänker på Philip Holms resa till NHL http://www.aftonbladet.se/sportbladet/h ... mot-toppen

[JonasJansson]

Eftersom detta handlar om en ung spelare vill vi inte kommentera den specifika situationen i detalj. Däremot vill jag vara tydlig med att grunden i vår verksamhet är att alla spelare ska känna sig välkomna, trygga och trivas. Vi både har haft och kommer att fortsätta att ha en dialog med spelaren och dennes föräldrar kring den uppkomna situationen. Det viktigaste för oss nu är att arbeta för att få spelaren att må bra samt att hjälpa till med att hitta en bra lösning för fortsatt hockeyspelande.

/Jonas Jansson, sportchef DIF Ungdom

[Steelmountain]

Självklart så är detta ett hemskt dåligt beteende och något som absolut inte får ske.


Jag vill dock påpeka att DIF är en elit förening och där satsar man.

[Keutril]

Att skylla på att det är en elitförening är bara rent och skärt trams. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Jag är aktiv som ledare inom annan lagsport och lägger ner väldigt mycket tid på just dom här bitarna.

Jag skulle säga att i just detta fall(utifrån infon från TS) så är detta enskilda ledare som är problemet och inte föreningen som helhet då jag inte riktigt fått den uppfattningen om Djurgården och deras ungdomsverksamhet.

Det är ganska vedertaget nu inom sporten att alla individer utvecklas olika och bara för att man inte är bäst just när man är 15 så betyder inte det att man inte har möjlighet att blomma ut till den potential man har. Allting handlar om att skapa rätt träningsmiljö och omgivning för spelarna och här kommer den biten in just med att eventuellt flytta mellan årskullar. Sen är det ju givetvis så att elitsatsning eller inte så är människan i regel ett flockdjur och därmed socialt så den sociala biten kommer troligtvis i dom flesta fall spela roll därför är detta en svår balansgång.

Men som sagt man kan vara en elitsatsande förening och fortfarande ha utrymme för alla spelare oavsett nivå för vem vet den spelaren man avfärdar kanske är morgondagens stjärna? Finns många exempel på så kallade "late bloomers".

Däremot så skulle föreningen behöva ta tag i den här typen av ledare för såna människor ska inte jobba med barn och ungdomar överhuvudtaget i mitt tycke.

[Steelmountain]

I dom bästa världar så funkar det ju helfint att alla får vara med men i en elitförening finns inte tiden att vänta in utvecklingen på vissa spelare.

Spelare som behöver stå på tillväxt måste ju söka sig till mindre klubbar runt 15-16 års ålder så är det bara. Lek å lär funkar bra tills 11-12år sen bör man steppa upp och för varje år bli mer och mer seriös. Detta passar långt ifrån alla som sagt.

[Henke_F]

I dom bästa världar så funkar det ju helfint att alla får vara med men i en elitförening finns inte tiden att vänta in utvecklingen på vissa spelare.

Spelare som behöver stå på tillväxt måste ju söka sig till mindre klubbar runt 15-16 års ålder så är det bara. Lek å lär funkar bra tills 11-12år sen bör man steppa upp och för varje år bli mer och mer seriös. Detta passar långt ifrån alla som sagt.

Dock så är det skillnad på "klara besked" och "utmobbning", hoppas ICKE! det senare förekommer i DIF. (..tyvärr lät det så på TS inlägg) och den biten är ju inget annat än en ledarfråga.