DIF Hockey Forum

Tänk vad lite som krävs för en nostalgitripp. Det räcker med att någon tar en tidtabell på bussen och så kommer allt tillbaka. Altavista, sunkist i pyramidförpackning, diskettspel och axe africa. Those were the days...

Jag kan relatera...

Sitter på balkongen… kall natt, blyga grader ute.
Tar ett djupt andetag och drar in kall luft så mina lungors sträckreceptorer innerverar lungvävnaden och luftvägarna.
De känner av lungornas utvidgning och signalerar om detta genom vagusnerven till medulla oblongata i hjärnstammen, mekanoreceptorer gör sitt jobb väl, saturationen höjs.
Piggnar till för en kort stund och balkonglyktans levande ljuslåga utför en hypnotisk dans.
Tittar på himlavalvets diamanter tindra.
Mina äldsta vänner, stjärnorna, håller mig sällskap då jag lyssnar på musik, Yngwie Malmsteen - Sarabande, balsam för cochlea.
Extern Stimuli, perception… ett utav sinnena går på högvarv då lätt doft av bränd björkved kittlar nasala delar.
Björkved eldas, villaområdena har sina säregna dofter.
Men även en smygande doft av förruttnelse smyger längs natten likt Vassago i Dean Koontz gömställe.
Naturen stålsätter sig, döende växternas abdikering för Kung Bores adjutant; hösten, pågår.

Jag förknippar höstens dofter med Djurgårdens hockeylag, gjort det sedan barnsben.
När moder jord visar upp sin färggrannaste sida vet jag att pucken snart faller mot isen likt de gula löven faller till marken.
Jag kliver av tåget vid Gullmarsplan, jag vet man kan åka en station till, men det hör till att hoppa av vid Gullmars… Blåa Helgonet är av gamla skolan.
Kommer känna efter i fickan femtioelva gånger, försäkra mig att jag inte tappat biljetten.
Det kommer kittla i magen, nervositeten kommer spela ett spratt med benen.
Nackhåret likt håret på armarna kommer att resa sig, en rush av adrenalin joltar systemet när jag närmar mig Hovet.
Lika säkert som Beelzebul kommer se till att mitt skinn bubblar kommer jag blunda och tänka tillbaka på den magiska kvällen i början av november 1977.
Solnasorkarna mot Stockholms Stolthet Djurgården.
1-0 underläge vändes snabbt till förkrossade 9-4 seger.
Min första match på Hovet… sparka plank högst upp på ståplats.

Hinner med en några matcher som vanligt innan jag flyr till varmare breddgrader.
Så denna - gamla nobla, en gång så starka - krigshästs ben i kroppen ler, vårt solsystems gula stjärnas förtjänst.
Vår stjärna kommer om cirka fyra miljarder ha förbrukat allt sitt väte, en smärre evighet… som min kärlek för Djurgården.
Flyter i hjärtats mörka flod… en kärlek jag kommer ta med mig i graven, lång innan solens värmande sken slocknar.

Blå Helgonet skrev:Jag kan relatera...

Sitter på balkongen… kall natt, blyga grader ute.
Tar ett djupt andetag och drar in kall luft så mina lungors sträckreceptorer innerverar lungvävnaden och luftvägarna.
De känner av lungornas utvidgning och signalerar om detta genom vagusnerven till medulla oblongata i hjärnstammen, mekanoreceptorer gör sitt jobb väl, saturationen höjs.
Piggnar till för en kort stund och balkonglyktans levande ljuslåga utför en hypnotisk dans.
Tittar på himlavalvets diamanter tindra.
Mina äldsta vänner, stjärnorna, håller mig sällskap då jag lyssnar på musik, Yngwie Malmsteen - Sarabande, balsam för cochlea.
Extern Stimuli, perception… ett utav sinnena går på högvarv då lätt doft av bränd björkved kittlar nasala delar.
Björkved eldas, villaområdena har sina säregna dofter.
Men även en smygande doft av förruttnelse smyger längs natten likt Vassago i Dean Koontz gömställe.
Naturen stålsätter sig, döende växternas abdikering för Kung Bores adjutant; hösten, pågår.

Jag förknippar höstens dofter med Djurgårdens hockeylag, gjort det sedan barnsben.
När moder jord visar upp sin färggrannaste sida vet jag att pucken snart faller mot isen likt de gula löven faller till marken.
Jag kliver av tåget vid Gullmarsplan, jag vet man kan åka en station till, men det hör till att hoppa av vid Gullmars… Blåa Helgonet är av gamla skolan.
Kommer känna efter i fickan femtioelva gånger, försäkra mig att jag inte tappat biljetten.
Det kommer kittla i magen, nervositeten kommer spela ett spratt med benen.
Nackhåret likt håret på armarna kommer att resa sig, en rush av adrenalin joltar systemet när jag närmar mig Hovet.
Lika säkert som Beelzebul kommer se till att mitt skinn bubblar kommer jag blunda och tänka tillbaka på den magiska kvällen i början av november 1977.
Solnasorkarna mot Stockholms Stolthet Djurgården.
1-0 underläge vändes snabbt till förkrossade 9-4 seger.
Min första match på Hovet… sparka plank högst upp på ståplats.

Hinner med en några matcher som vanligt innan jag flyr till varmare breddgrader.
Så denna - gamla nobla, en gång så starka - krigshästs ben i kroppen ler, vårt solsystems gula stjärnas förtjänst.
Vår stjärna kommer om cirka fyra miljarder ha förbrukat allt sitt väte, en smärre evighet… som min kärlek för Djurgården.
Flyter i hjärtats mörka flod… en kärlek jag kommer ta med mig i graven, lång innan solens värmande sken slocknar.

Det var tamejfan det vackraste jag läst på länge!

Magnutz skrev:

Blå Helgonet skrev:Jag kan relatera...
<<Se text ovan>>

Det var tamejfan det vackraste jag läst på länge!

Hade du lagt ut den här texten en vecka tidigare hade vi sett en annan Nobelpristagare!

Blå Helgonet skrev:Jag kan relatera...

Sitter på balkongen… kall natt, blyga grader ute.
Tar ett djupt andetag och drar in kall luft så mina lungors sträckreceptorer innerverar lungvävnaden och luftvägarna.
De känner av lungornas utvidgning och signalerar om detta genom vagusnerven till medulla oblongata i hjärnstammen, mekanoreceptorer gör sitt jobb väl, saturationen höjs.
Piggnar till för en kort stund och balkonglyktans levande ljuslåga utför en hypnotisk dans.
Tittar på himlavalvets diamanter tindra.
Mina äldsta vänner, stjärnorna, håller mig sällskap då jag lyssnar på musik, Yngwie Malmsteen - Sarabande, balsam för cochlea.
Extern Stimuli, perception… ett utav sinnena går på högvarv då lätt doft av bränd björkved kittlar nasala delar.
Björkved eldas, villaområdena har sina säregna dofter.
Men även en smygande doft av förruttnelse smyger längs natten likt Vassago i Dean Koontz gömställe.
Naturen stålsätter sig, döende växternas abdikering för Kung Bores adjutant; hösten, pågår.

Jag förknippar höstens dofter med Djurgårdens hockeylag, gjort det sedan barnsben.
När moder jord visar upp sin färggrannaste sida vet jag att pucken snart faller mot isen likt de gula löven faller till marken.
Jag kliver av tåget vid Gullmarsplan, jag vet man kan åka en station till, men det hör till att hoppa av vid Gullmars… Blåa Helgonet är av gamla skolan.
Kommer känna efter i fickan femtioelva gånger, försäkra mig att jag inte tappat biljetten.
Det kommer kittla i magen, nervositeten kommer spela ett spratt med benen.
Nackhåret likt håret på armarna kommer att resa sig, en rush av adrenalin joltar systemet när jag närmar mig Hovet.
Lika säkert som Beelzebul kommer se till att mitt skinn bubblar kommer jag blunda och tänka tillbaka på den magiska kvällen i början av november 1977.
Solnasorkarna mot Stockholms Stolthet Djurgården.
1-0 underläge vändes snabbt till förkrossade 9-4 seger.
Min första match på Hovet… sparka plank högst upp på ståplats.

Hinner med en några matcher som vanligt innan jag flyr till varmare breddgrader.
Så denna - gamla nobla, en gång så starka - krigshästs ben i kroppen ler, vårt solsystems gula stjärnas förtjänst.
Vår stjärna kommer om cirka fyra miljarder ha förbrukat allt sitt väte, en smärre evighet… som min kärlek för Djurgården.
Flyter i hjärtats mörka flod… en kärlek jag kommer ta med mig i graven, lång innan solens värmande sken slocknar.

+1

Lägg ut denna text på hemsidan, DIF! Nästa gästskribent!

Blå helgonet har sannerligen vapen och hans penna verkar vara skarpare än en friggin Hanzokatana!

Wow, Helgonet, det där var vackert skrivet.