Då jag åkte tunnelbana förbi Svedmyra, såg jag en stor geting – ovanligt stor – han satt på perrongen vänd mot nedstigande solen. Det är snart oktober och insekternas tid är på god väg att ta slut, för den här gången då.Ovanligt varmt så här års har gjort insekterna ovanligt stora, sa någon till mig. Jag vet inte om så är fallet då jag inte har zoologisk utbildning.
Nåväl, jag blev väldigt tagen av scenen med nedstigande solen och getingen. Symboliken var tydlig. Insekten i fråga skulle få det jobbigt att överleva natten. Hålla sig varm då den helt är beroende av solens värme. Och så års när väl solen går ner sjunker temperaturen dramatiskt. Självklart är inte insekten medveten om vad som händer i dess närvaro. Men ändå, naturen är väldigt dramatisk och därför så oerhört fascinerad att beskåda.
För en liten stund leker jag med tanken att på någon annan planet i en annan galax långt härifrån. Kreatur – primitiva urmänniskor – samlas i enorma horder vid solnedgången för att lapa i sig värmen för sista gången innan nattens kyla bedövar dem in i hypertermisk dvala. Enorma högar med urmänniskor ligger och håller sig varma genom att kura ihop sig. Detta gör dem sårbara för angrepp. På natten rör sig nämligen gigantiska insekter som enkelt livnära sig på dessa urmänniskor som ligger orörliga i dvala. Urmänniskorna i fråga har ännu inte lärt sig att nyttja och framför allt att forma sin omgivning för dess överlevnad. De funkar instinktivt endast, likt våra insekter. Ombytta roller råder dock på denna planet där deras insekter är mer sofistikerade och är därmed uppenbarligen på toppen av näringskedjan.
Oundvikligt var det för mig att dra paralleller till Djurgårdens hockeyförening. Är de urmänniskor i en främmande och fientlig galax dömda till undergång? Visst fasiken känns så ända sedan Hardy och Matte lämnade skutan har det bara gått nedför? Djurgården känns främmande sedan länge tillbaka för oss ”gamla i gardet”. Igenkännande är främmande för oss då omgivningen är så pass modifierad att överlevnad är omöjligt.
Djurgården likt urmänniskorna stirrar blint – för tillfället tryggt – mot solnedgången, instinktivt fortsätter de sin kamp mot alla odds och trots medvetenheten om dess undergång. Väntandes och hoppandes passivt att det löser sig. Hoppas att någon ska stiga fram och rädda dem alla. Håller masken utåt, för man kan ju inte bara lägga sig ner och dö!
How come hurricane winds get female names?
Because as suddenly as they appear wet, wild and take you by storm, they as suddenly disappear taking your house and car with them.
