Håkan Södergren sa något tänkvärt angående den usla tredje perioden. Han sa ungefär att efter man chippat ut ur egen zon i panik så måste man, oavsett om man försöker checka hårt efter chippen eller om man tar hem/säkrar zonen, så får det aldrig vara mer än en zon mellan fw längst fram och back längst bak.
Det är hockeyskolans första klass på den analysen men i tredje perioden var det övertydligt gång på gång: Back vinner puck i egen zon, hittar inte spelalternativ, vänder hem, checkas fast, kastar ut pucken ur zon i panik. En forward försöker sätta press men blir varje gång överspelad och istället för att lyfta upp pressen blir laget långt och man öppnar upp gata för SAIK att ta zon igen. Sen upprepades samma visa i princip hela perioden.
Att inte i den situationen kunna stänga egen blå är ett underbetyg till alla. Om, av olika anledningar, de snabba spelvändningarna sitter så måste man kunna stoppa blödningen och minimera motståndarnas kontrollerade ingångar. Inte fortsätta med disco-hockeyn.
