Kvalserien 11/12

[coolacrille]

Slutspelsmatch 09/10 med röda läktare, lika kul att kolla ner på isen som upp på läktaren. Derbyn. Har inte varit på så många andra matcher live. Men det var grymt och jag vill uppleva det igen!

Gulden med Hardy. Många härliga killar i det laget.

Alla kvällar framför en taskig csports-stream senaste åren pga utomlandsboende, fan vad vi kämpade för att göra vårt. Många härliga minnen med polaren, finns ett par märken i mitt soffbord.

[Djurgårn]

I trettio år har Djurgårdens IF varit i Elitserien, nu är det Allsvenskan som gäller. Vad minns vi av dessa trettio år? Trött på all negativitet så låt oss blicka på det positiva och lyfta upp känslan och le lite.

För mig ligger slutspelet 09/10 allra närmast, trycket på läktaren och pipet i öronen efter varje match är oförglömligt.

Vad ligger er närmast, varför?

Håller också 09/10-slutspelet högst. Den stämningen vi hade på de matcherna var helt galen. Dessutom kände man hur enade vi var i Djurgårdsfamiljen då. Glömmer aldrig hyllningarna i final 6.

[Remy Lebeau]

Självklart guldet 99-00. Espen hela slutspelets poängkung med 21 poäng som står sig än idag.
Ingeting ont om Linkan, men så bra som Espen var den säsongen har jag aldrig sett en spelare vara i DIF. Columbus manager sa själv att Espen hade varit en firad stjärna i NHL om det inte hade varit för hans skadeproblem.
Hade sedan Espen fått avsluta karriären på sina vilkor tvivlar jag inte en sekund på att han hade fått liknande status som Bremberg.

Och vem minns inte den hoppande Tellan?

[Lugnet]

Håller med slutspelet för två år sedan var grymt. Jag har många goda minnen. Främst alla spelare jag skådat genom åren. Allt från rejäla backar till skickliga centrar och forwards.
En målvakt som var grymt bra: Tommy Söderström (Okej han släppte skottet mellan benen finalen 98)
Back: Iron Mike (Micke Magnusson) Oj, oj, oj
Forward: Flippmackornas konung, Linkan. Kommentarer överflödiga.
Med flera.

Jag har så här, två situationsminnen att skriva om: Jens Öhlings avgörande i Karlstad SM-semfinal 1992. Jag var knatte och blev tvingade av mina föräldrar att gå från radion i köket till sängs. Jag låg länge och funderade på hur det skulle sluta. På morgonen dagen efter rusade jag upp till tidningen och fick läsa att DIF gått till final. Vilken känsla!

Putte Erickssons (Ingen seger utan neger Putte, Putte, Putte -ramsa) avgörande i sudden mot Modo SM-semifinal uppe i Övik ,1998. Den var grym. Sedan tog vi den femte i Globen och gick till final.

[Morwin]

Självklart guldet 99-00. Espen hela slutspelets poängkung med 21 poäng som står sig än idag.
Ingeting ont om Linkan, men så bra som Espen var den säsongen har jag aldrig sett en spelare vara i DIF. Columbus manager sa själv att Espen hade varit en firad stjärna i NHL om det inte hade varit för hans skadeproblem.
Hade sedan Espen fått avsluta karriären på sina vilkor tvivlar jag inte en sekund på att han hade fått liknande status som Bremberg.

Och vem minns inte den hoppande Tellan?

Man kan inte mer än att hålla med. Har ju fortfarande kvar min Espen tröja och ja han var i en egen division när han spelade med Micke och Bremberg. Kommer så väl ihåg ett av hans sjukaste mål, han ligger i luften och i farten lyckas sätta pucken.

[mforce]

Det är så många minnen...
Per Eklund avgör ett derby med två (eller var det fyra?) sekunder kvar premiären 96 typ.
Micke Johansson avgör i sudden i femte perioden mot Färjestad semin 00.
Björn Nord och Tompa J. Finaler mot Malmö har etsat sig fast även om det gick åt pipan.
Men starkast? Kanske tredje semin hemma mot Modo 98. Då en hel glob vägrade gå med på att modo skulle slå ut DIF i tre raka och en vändning tog sin början. Visst finns det matcher med bättre stämning på läktaren, men det här var speciellt på många sätt.

[Mindrocker]

Jag minns senast vi kvalade 81/82, guldet 82/83, den förlustfria sviten om nitton matcher, den legendariska upphämtningen mot Björklöven när det stod 1–4 med en och en halv minut kvar som slutade 4-4, dominansen under hela 80-talet och trippelgulden i slutet av 80-talet och början av 90-talet, alla fantastiska spelare som till exempel Mats Waltin, Thomas Eriksson, Håkan Södergren, Jens Öhling ... Minns första matcherna i Globen, 1-3-1-systemet, Putte Carlsson och Lasse Falk. Minns en förening som var bäst!

[Magnutz]

Jag minns senast vi kvalade 81/82, guldet 82/83, den förlustfria sviten om nitton matcher, den legendariska upphämtningen mot Björklöven när det stod 1–4 med en och en halv minut kvar kvar som slutade 4-4, dominansen under hela 80-talet och trippelgulden i slutet av 80-talet och början av 90-talet, alla fantastiska spelare som till exempel Mats Waltin, Thomas Eriksson, Håkan Södergren, Jens Öhling ... Minns första matcherna i Globen, 1-3-1-systemet, Putte Carlsson och Lasse Falk. Minns en förening som var bäst!

Mycket bra summerat.

[Andy]

Minns min första match på Hovet 1981.

Sedan har jag massor av andra minnen.

Kan inte skriva i denna tråd nu dock. Fattar inte att ni andra pallar. Jag går runt och mår illa, vill kräkas, håller på att börja gråta hela tiden - helt allvarligt.

Vill inte tänka på detta

[SkönaDjurgårn]

När jag var runt elva år och Djurgården tog de trippla gulden 1989-91. Jag må följa laget slaviskt nu, men då kunde jag längd, vikt, moderklubb osv på alla spelare och fick kriga på skolgården för mitt lag. Då var det på liv och död på riktigt. Spelarna under de åren var magiska och riktiga järnkaminer. Micke Johansson alltid #1. En hel landslagsfemma och målvakt hade i alltid i landslaget också, och även det laget var viktigt då.

I nutid är det ju såklart silversäsongen som trots ett sorgligt slut förmodligen är den roligaste säsongen någonsin. Jag tror faktiskt det. Ja! Härliga spelare även det året med Jacob, Ante, Wesslau i högform osv.

Den nervösa sjätte kvartsfinalen mot Luleå i förra årets slutspel var en höjdare också. När vi efter femtio mållösa minuter avgjorde med två snabba mål i slutet. Vilken otrolig stämning det var í ett fullsatt Globen! Synd att vi inte fullbordade vändningen i sjunde och avgörande matchen. Små marginaler var det...

Annars minns man ju mest alla underbara spelare som varit i klubben genom åren. Årets upplaga har tyvärr svår brist på sådana.

[Lee Harvey Oswald]

Jag minns senast vi kvalade 81/82, guldet 82/83, den förlustfria sviten om nitton matcher, den legendariska upphämtningen mot Björklöven när det stod 1–4 med en och en halv minut kvar kvar som slutade 4-4, dominansen under hela 80-talet och trippelgulden i slutet av 80-talet och början av 90-talet, alla fantastiska spelare som till exempel Mats Waltin, Thomas Eriksson, Håkan Södergren, Jens Öhling ... Minns första matcherna i Globen, 1-3-1-systemet, Putte Carlsson och Lasse Falk. Minns en förening som var bäst!

Typ så ja.
-Det var inte bättre förr brukar yngre generationer han som mantra.
Men just i detta fall så var det faktiskt -Sååå mycket bättre

Tycker lite synd om alla kids här på forumet som aldrig hann uppleva det DIF som ingen av de övriga ES-lagen ville möta, det fans en uttalad DIF-skräck ute i stugorna.
Man gick fram som en välsmord maskin, vek aldrig ner sig, kunde alltid hitta halmstrån & komma tillbaka i matcher som såg stängda ut.

Challe pratade fint vid tröjhissningen om vad det innebär att ha en DIF-tröja på sig.
Det var denna tid han pratade om då, en ocean ifrån de DIF vi sett det senaste åren.

Men som nån sa tidigare:
Alla imperier faller nån gång, det var liksom dags nu
Efter snart 10års ökenvandring kom vi helt logiskt till vägens slut.

DIF kommer säkert igen en vacker dag, i någon form, men inte som den klubb man en gång var.

1983-2001 kommer alltid vara en fin & ljus del av historien

[SkönaDjurgårn]

Well spoken, Lee.

[Anteson]

mina bästa minnen e guldet me tellan o alla va på alla macher den sesongen o så otroligt skönt att knäppa alla modoiter på jobbet på näsan då va DiF en familj både på Läktaren o på planen det ska tillbaks För vi e SuperDjurgårn ! Atid oavset DiF

[Buford]

Finns så många bra stunder med DIF. Men åren 89-91 minns jag väl, speciellt guldet -91, muckade ifrån lumpen samma dag så det blev extra mycket firande. 99/00 var också väldigt speciellt, då formligen krossade vi allt motstånd i semin och finalen.

[sensei]

Det första minnet som direkt dyker upp är SM-finalen med ssk 84-85, detta sitter mycket djupt. Dock ej vinst denna gång pg a en olycklig match i himmelstalundshallen, norrköping(!). Neutral arena för sista mötet. Haha, det var konstiga tider.

Finalen 82/83 är desto roligare minne visserligen, men jag var lite för ung för att förstå allt.

Första matchen på hovet var också riktigt spännande, minns dock inte året.

Sen minns jag NHL-säsongen, det var fan kul på riktigt. Tror det var nyttigt för naiva hockeysverige att få besök av riktiga tuffingar och vinnarskallar ett år.