Nostalgi: Mitt första DIF Hockey-minne

[gridiron]

Första gången jag såg Djurgår'n Hockey var säsongen 1967/68 (var det väl?). DIF hade en betryggande ledning mot Färjestad - på den tiden ett riktigt sunklag - varför man plockade ut målvakten Roland Einarsson och gav reserven Peder Winsnes (hette han så?) chansen. Gick inte så bra för Peder, så snart var det match igen. Men DIF höll undan och vann så småningom med 8-5 (det är jag i alla fall säker på!).
Frontstjärnan då var "Lill-Stöveln" (varför hittar man inte på så'na namn nuförtiden) Öberg, åsså i de bakre regionerna Rolle Stoltz förstås.
För övrigt mitt andra besök på Hovet. Det första, 1966, var ingen kul historia - Stockholm torskade TV-puckfinalen mot Dalarna med 1-2.

1975/76 följde jag med DIF till bortamatchen mot Vita Hästen i Norrköping. Anledningen till att jag nämner den är att den skedde i Idrottsparken - utomhus. Känns inte så jävla länge sedan som man fortfarande spelade på "månskensrinkar".

[DIF_Soldier]

Hur jag blev Djurgårdare.
Det var slutet på 1997, vintern låg kall över bonnhålan och alla var tjockt klädda.
En lunchrast såg jag någon jag aldrig lagt märke till tidigare - det var en kille i som gick i parallellklassen. Han såg störtskön ut och ingav respekt hos alla andra, hans personlighet verkade oerhört cool, men där fanns något extra som prydde honom - kronan på verket - en fin mössa med mönster i gul-röd-blå och en blå tofsboll ovanpå.

Jag samlade mod: "Fin mössa"
"Det är Djurgården," svarade han lugnt. "Dom ska du hålla på"

Vid tidpunkten visste jag inte riktigt vad Djurgården var för något, men mössan var fin och jag köpte en egen.
Det var ett sånt fint märke på, också. Det roliga var att i samma butik fanns en ryggsäck med samma fina färger med "Djurgården" på. Jag köpte den också, och på den vägen är det. Det blev min första förälskelse och mössan hänger pryder idag sovrumsväggen.

Samma ryggsäck bar jag på min rygg ända fram till 2007, nästan exakt tio år efter mitt köp, när tillslut ena axelremmen brast. Sann historia.

Redan ett år senare efter mitt köp tjöt jag i fem raka timmar när en viss Greger sköt ett förädande höstlöv mot Tommy S.

Min första match var den här, tillika mitt första besök i Globen.

[gridiron]

Tidigt 70-tal så hamnade jag med min första mössa på en Bajenmatch i bandy. Den funkade som en magnet på alla ölburkar, de ven runt öronen på en. Man var för stolt för att ta av sig mössan, så det blev en å annan tomburk i skallen. Men jag överlevde aftonen. Å mössan har man kvar. Borde väl ge den en hedersplats på sovrumsväggen, jag med

[Snazzi]

Måste bara säga DIF_Sodier, din historia är grym. Lite tråkigt att du blev Djurgårdare på grund av hot dock.

[DIF_Soldier]

Måste bara säga DIF_Sodier, din historia är grym. Lite tråkigt att du blev Djurgårdare på grund av hot dock.

Haha, han sa det mer som ett vänligt tips, och vilket tips sen!

[BIBO]

Hahah jag har blivit uppfostrad rätt vilket betyder minst 10matcher per säsong fotboll och hockey tillsammans sen 3årsålder, mitt första DIFhockey minne är när DIF besegrade ett lag med 5-1 (mellan 96-98) och jag missade ALLA mål då jag spenderade tiden med att krypa under bänkarna och spelade gameboy..

Hur som helst uppskattade jag inte riktigt att se på sporter före jag var 7år och började förstå hur det gick till, inte bara när man spelade själv, från 7års ålder har matchantalet ökat till minst 20-25 matcher per år och iår har jag för första gången säsongskort.. ( i klacken) Trots det går jag än idag på ett par matcher per år med min farfar, äkta kvalitetstid mao. Då oftast på Sektion E på Stockholms Stadion.

[sthlm_dif]

Hahah jag har blivit uppfostrad rätt vilket betyder minst 10matcher per säsong fotboll och hockey tillsammans sen 3årsålder, mitt första DIFhockey minne är när DIF besegrade ett lag med 5-1 (mellan 96-98) och jag missade ALLA mål då jag spenderade tiden med att krypa under bänkarna och spelade gameboy..

Pokemon?

[warrant]

Såg min första match med DIF på teve..Finalmatch nummer tre mellan DIF och Modo 1979.
Gick inte så bra den serien eftersom Modo vann sm-guld då.
Men jag minns gott och väl en spelare vid namn Anders Kallur.

[BIBO]

Pokemon?

självklart! var det enda spelet jag hade;)

[gridiron]

Såg min första match med DIF på teve..Finalmatch nummer tre mellan DIF och Modo 1979.
Gick inte så bra den serien eftersom Modo vann sm-guld då.
Men jag minns gott och väl en spelare vid namn Anders Kallur.

Det eländet såg man live, så det gick inte att byta kanal

Bodde i New York vintern -81 under en period när Kallur hade jätteflyt.
I en match stänkte han in fyra (om det inte var fem, minnet är lite ihåligt) mål för Islanders, så dan därpå köpte jag upp mig på alla NY-tidningar.
Stor besvikelse - det var sida upp å sida ner med basket och amerikansk fotboll. Kallurs bragd hamnade långt i skymundan mot slutet av sportsidorna.

Nåja, stolt landsman var man i alla fall.

Tillägg: har försökt hitta fakta om Kallurmatchen men fann inget. Var det i själva verket så att han gjorde ett par mål plus en jäkla massa assists. Fick i efterhand höra att det varit stora rubriker i Sverige så nå'n kanske minns bättre än jag.

[lilleman]

Min första match: Jag var typ typ 4 år gammal. DIF-Färjestad. Djurgården ledde med 3-0 efter en period och jag hade somnat fyra gånger under en och samma period. Pappa frågade om jag ville se mer, jag sa "nej". När jag kom hem satte jag på mig mina benskydd som jag hade när jag spelade innebandy och jag visste att Djurgården var mitt lag. Jag lekte alltid att jag var en Djurgårdsmålvakt, hela tiden. Något jag slutat med nu dock

Mitt bästa minne:
Kvartsfinal 3 mot LHC, finns inget bättre!

[Blå Helgonet]

Sjätte november 1977 klockan är runt fyra på eftermiddagen, kolmörkt ute.
Pendeltågets lampor lyser upp Tumbas kala tågstation.
Ut från något varma betongstål klädda rucklet till vänthall.
Utan huvudbonad, kalla vinden på perrongen nyps elakt i öronen.
Jag och polaren Ari härdar ut, mössa och vantar är för småglin.
Likaså moonboots, inte chans i hinkuta att vi skulle dra på dem.
Oavsett väder och vind, Gröna Karhu eller Adidas trim trab, mörkblåa med ljusblåränder gällde som pjuck.
Inga j***a bruna manchesterbrallor heller!
Blåa bell-bottom Wrangler jeans med DIF-emblemet fastsydd tydligt på korvskinnstajta jeansens lår.
Grädden på fashionabla utstyrseln var ju klassiska Djurgårdshalsduken, knuten på ett säreget vis.

Polaren Ari hade ljugit för sina föräldrar att han sover över hos mig och jag hade givetvis sagt till mina päron att jag sover över hos Ari.
Nöjda till tusen med vattentäta storyn klev vi på pendeltåget på väg mot T-centralen.
Vi hade fem år äldre Conta med oss.
Conta snusade, körde moppe utan hjälm och pulade på brudar.
En idol sett ur tioåringarnas ögon.
Conta hade fixat plåtar, han hade gillat oss ända sedan vi mulade Solnatattarn och två år äldre Pepparn på skolgården.

Pendeltåget rullade på mot sin förutbestämda destination.
Vid Huddinge och Älvsjö klev det på mera folk, igenkännande gulröd blåa skaran växte.
Väl framme vid Centralen var det raska steg som gällde, rena språngmarschen.
Långa rakan till andra sidan av stationen där T-banan är belägen.
Okända delen av lokaliteterna, tänkte jag och Ari ängsligt.
De gånger vi två åkt i en skramlande grön eller blå Tunnelbanetåg, kunde lätt räknas på en hand.
Gröna linjen mot Rågsved rullade in, nervösa, smula ängsliga jag och Ari.
Vi var långt ifrån Tumba, långt ifrån hemmets trygga domäner.
Längs vägen till Gullmarsplan växte skaran med gulröd blåa färger, likaså ljudnivån.
Det skanderades så vanligt folk började kliva av T-banan.

Tåget stannar vid Gullmarsplan, lämmeltåget väller upp till hallen där en vägg av ljud möter oss.
Hundratals Djurgårdare skanderar mot svartgula skaran på andra sidan av stationen.
Polisens folkabussar fyller rondellen uppe på stationen.
På andra sidan hetsar råttjävlarna, återhållna av endast handfull snutar.
Men inte vilka snutar som helst, Malhammarens grisar är inte att tampas med, det vet t o m med Conta
Med skräckblandad förtjusning stirrade vi fånigt!
Conta göt mod i barm då han lyfte upp Ari på sina axlar och jag fick äran att bära fanan.
Med torr mun och savande händer hölls flaggan högt.
Kände hur hjärtat bultade likt en utav Titanics skenande kolvar då iskalla mörka vattnet sköljde över ångpannorna.
Utfällda flaggan svajade fint i friska nordanvinden, flaggan var lika stor som jag.
Conta kläckte en bira och skrävlade i monoton ton;
Djuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuurrrrrrrrrrrrrrgårn!
Adrenalinstinniga skaran svarade likt en flock hyenor som kallats av sin alfahane.

Hovet skymtades i mörkret, pulsen steg och jag kände mig kissnödig av nervositet.
Ari var i extas, drog mig i jackan, gutturalt läte, hörde inte vad han sa.
Vid Hovets biljettlucka var det trångt och bökigt.
Äntligen inne, för en kort sekund frös vid till is, med pingisbollstora ögon passade vi på att insupa atmosfären på Hovet.
Det var stort, inte bara strukturellt, det var stort för oss två.
Sällan hade vi trott att vi en gång skulle beträda jungfrulig mark på Kungliga Hovet.
In med Er skrävlade Conta förtjust, vi gick framför honom, nervöst blickade vi bakåt mot honom.
In mot arenan, ljudnivån var örnbedövande.
Jag och Ari klättrade upp för de ”gigantiska” gråa betongtrapporna, så mjölksyran lackade ur vastus lateralis.
Fortsätt uppåt; manade Conta på, likt en slavdrivare under pyramidbygget i forna Egypten, Högst upp till planket.
WAOW! Det här är klacken.
Conta uppmanade oss att sparka i takt, bakut mot planket.
DJURGÅRN DUNK-DUNK-DUNK.
Jag och Ari fann inte ord, det behövdes inte.

Matchen drog i gång, spelarnas hets på isen smittade av sig på åskådarna och de svarade med samma mynt.
Likt en ångkokare som löpte amok, Hovet fick oss två tioåringar att skrika som småtjejer på helium.
Vi trodde stället skulle rasa när Sören Johansson kvitterade, 1-1, knappt trettio sekunder efter Gnagets ledningsmål.
Glödheta järnkaminerna såg till och råttorna fick gräva ut pucken ur kassen för fjärde gången i första perioden.
I pausen var det ordnat kaos. Jag och Ari hade två tiolappar var, nu skulle det tjackas slang.
Men idolen Conta var i sitt esse, han hade nämligen snott en plöska.
Någon gulsvart slips med hala pjuck hade fallit offer för Contas flinka fingrar.
Conta slog på stort och skrävlade världsvant; raggaballe å hallonsoda fö hela slanten asså!
I andra periodvilan bjöds det på mer festligheter, svänga förbi borden, Conta tjackade varsin smula till oss.
Råmaxad häftig flux, galaxer i min braxer!
Ari och jag ville aldrig att kvällen skulle sluta.

När väl röken lagt sig hade Stockholms Stolthet trampat sönder råttorna med 9-4.

[Enbom]

Jag var väl 8 år tror jag. Jag var med mitt egna hockeylag och kollade på Djurgården mot Luleå, en semifinal år 2000.

Djurgården spelade så jävla rolig hockey att det blev självklart ett favoritlag. Sedan växte min kärlek till Djurgården starkare då alla runt omkring mig förespråkade grishockey a la Luleå i högsta grad.

http://difhockey.se/match.php?id=867 - Den matchen.

[BOMBOM BOUCHARD]

20/2 1986. På TV visades hockeykväll. Huvudmatch var Modo-DIF. Jag var inte särskilt inbiten på den tiden men då både farsan och brorsan satt som klistrade framför TV´n följde jag deras goda exempel. Matchvinnare blev Håkan Södergren som blev min första stora idol.

Detta var kanske inte helt avgörande för att jag skulle bli Djurgården trogen men det är mig veterligen det första stora DIF-ögonblicket.

Efter det var det bara Södergren som gällde och hade han bytt lag vete katten hur det slutat. Han ryktades ett tag vara på G till Bofors så det hade kunnat sluta riktigt illa för mig . Som tur är blev man klokare med åren och kärleken till klubben blev större än individerna.

[Crashmash]

Ett visst skott från mittzonen, tyvärr åt fel håll.