SHL 18/19 : Rögle - Djurgårdens IF 7/3-2019

[Manijock]

Blir rent sagt förbannad när jag ser rubrikerna efter matchen. Gnäll, gnäll och åter gnäll på domarna. Visst, att vi inte har samma förutsättningar som alla andra, det vet vi redan. Det kan man gnälla på när man i övrigt gör allting rätt. Inte när ni spelar som skit.

Gå till er själva era ynkryggar. Ta tag i situationen ni kan påverka, nämligen insatsen. Ni ska vara förbannade, men inte på domarna. Ni ska vara förbannade för att ni inte lyckats leverera vettigt spel en enda match på 49 omgångar. Ni ska fundera på varför erat boxplayspel ser ut som skräp. Varför PP ser ut som en dröse knattar på hal is. Varför alla ser ut som harar, och varför Robban inte gör sitt jobb.

Undanflykter, åter undanflykter. Visa lite ryggrad nu och be om ursäkt för era tillkortakommanden istället för att skylla ifrån er.

[minalman]

Idag förstår jag varför spelare som Markus Ljungh och Linus Johansson, som aldrig blir välbetalda NHL-spelare, ändå valde att lämna DIF för att de ville kunna utvecklas mer som spelare här hemma i Sverige.
DIF må producera talanger för NHL, men är samtidigt en trygg hamn för de som inte ansträngde sig tillräckligt för att platsa "over there" och som inte vill anstränga sig här hema.

Dagens trupp och ledare borde titta sig i spegeln och fråga sig själva "Varför gör jag det här".
Det verkar, enligt de senaste kommentarerna ^^^^, som om forumet som vanligt ligger före och att många kärnsupporters har redan ställt sig den frågan till sig själva.

Retrospektivt startade hela raset i matchen då Fjällby återvände och JJ blev skadad. Före det kändes det faktiskt som om vi hade något på gång den här säsongen. Men i ärlighetens namn visade CHL-matcherna mot Tappara hur sårbart Jockes bygge är egentligen.

[Lee Harvey Oswald]

Idag förstår jag varför spelare som Markus Ljungh och Linus Johansson, som aldrig blir välbetalda NHL-spelare, ändå valde att lämna DIF för att de ville kunna utvecklas mer som spelare här hemma i Sverige.
DIF må producera talanger för NHL, men är samtidigt en trygg hamn för de som inte ansträngde sig tillräckligt för att platsa "over there" och som inte vill anstränga sig här hemma.

Dagens trupp och ledare borde titta sig i spegeln och fråga sig själva "Varför gör jag det här".
Det verkar, enligt de senaste kommentarerna ^^^^, som om forumet som vanligt ligger före och att många kärnsupporters har redan ställt sig den frågan till sig själva.

Retrospektivt startade hela raset i matchen då Fjällby återvände och JJ blev skadad. Före det kändes det faktiskt som om vi hade något på gång den här säsongen. Men i ärlighetens namn visade CHL-matcherna mot Tappara hur sårbart Jockes bygge är egentligen.

Mmh, den svider, rejält.
Men sanningen tenderar då och då att göra det

[Magnutz]

Kravställningar frågetecken.

Vem tar tag i spelare som inte levererar? Vem "uppfostrar" nya att fatta? Finns det en Djurgårdsanda? Jag är fan tveksam.

Att se sura spelare som inte bjuder upp till dans hemma på Hovet talar att rätt så tydligt språk. Det är OK att bete sig hur man vill.

Jag skulle vilja se en kärna i ledarstaben som alla härstammar från den hårdaste tiden i DIF Hockeys historia: 1975-1991-ish (lite oklar med årtalet då luften gick ur oss).

Thomas Eriksson. Stefan Perlström. Kalle Lilja. osv. Killar som var ett lag och som gick över lik för varandra. Kanske dags för en överlevnadsmarsch igen?

Det behövs skapas en ny Djurgårdsanda. Ingen jävel kommer till Hovet och leker hem tre poäng. Ska DIF nödvändigtvis förlora ska det tamejfan göra ont, jävligt ont, att lyckas med det.

Det saknas såna typer idag. Det är för mjukt. Hockey kan inte mesifieras och överleva - hockey är en jävla gladiatorsport som måste vara hård som fan. Då kan det inte bara vara handleder och skridskokonster. Det måste finnas taggtråd och knogjärn i grabbarna.

Aja.. det blir väl bättre framöver?

[Buford]

Vet inte hur det är numera med Djurgårdsandan i laget! Men förr i tiden t.ex när det kom en ny spelare, så fick denne sitta bredvid en av de "äldre" järnkaminerna i omklädningsrummet, som en fadder typ! Detta var för att nykomlingen skulle få ta del och lära sig hur man blir en järnkamin och få DIF-andan inpräntad i skallen...

[Magnutz]

Vet inte hur det är numera med Djurgårdsandan i laget! Men förr i tiden t.ex när det kom en ny spelare, så fick denne sitta bredvid en av de "äldre" järnkaminerna i omklädningsrummet, som en fadder typ! Detta var för att nykomlingen skulle få ta del och lära sig hur man blir en järnkamin och få DIF-andan inpräntad i skallen...

Kan berätta att - under en tid - så fick nya killar inte ens komma in i omklädningsrummet förrän de bevisat sig vara av rätt sorts virke. Det kostade att tas upp i gemenskapen. Det fanns tydlighet i hierarkierna och kraven var stenhårda.

Ligg aldrig ner på isen - är du skadad så åker du och byter
Stå alltid upp för dina lagkamrater - vi är en familj
Var en förebild - en Järnkamin - på isen och av isen
Snacka aldrig med motståndare under match - du ska inte ha så många jävla kompisar
Ställ krav på andra och på dig själv

Osv.

[Manijock]

Det var tider när man gick på DIF och var stolt över det. Kunde åka på torsk men var ändå stolt över grabbarna då det var Djurgårdare. När man stod stolt som en tupp efter att vi torskat en SM-final. Rörd till tårar av grabbarnas slit. Falken som åkte och grät av besvikelse, Ragge åker runt med knappt en enda hel kroppddsdel.

När Djurgårdare spelade i DIF för att de va just, Djurgårdare. Inte för att det är en bra språngbräda. Magnus nämner en väsentlig del som jag tror är direkt avgörande. Kravställningen! Robban coachar inte överhuvudtaget. Heta spelare går inte före, och dålig inställning straffas inte. Där har vi noll kravställning bara där.

Vad har hänt med Nyman? Minns när han plockade undan Sam Lofquist när han inte följde direktiven. Nu kan Hultström, Garrison, Pettersson osv åka runt byte efter byte med raka ben och hängigt huvud, helt utan konsekvenser. Trots att vi alltid har minst 7 ombytta backar.

[Buford]

Vet inte hur det är numera med Djurgårdsandan i laget! Men förr i tiden t.ex när det kom en ny spelare, så fick denne sitta bredvid en av de "äldre" järnkaminerna i omklädningsrummet, som en fadder typ! Detta var för att nykomlingen skulle få ta del och lära sig hur man blir en järnkamin och få DIF-andan inpräntad i skallen...

Kan berätta att - under en tid - så fick nya killar inte ens komma in i omklädningsrummet förrän de bevisat sig vara av rätt sorts virke. Det kostade att tas upp i gemenskapen. Det fanns tydlighet i hierarkierna och kraven var stenhårda.

Ligg aldrig ner på isen - är du skadad så åker du och byter
Stå alltid upp för dina lagkamrater - vi är en familj
Var en förebild - en Järnkamin - på isen och av isen
Snacka aldrig med motståndare under match - du ska inte ha så många jävla kompisar
Ställ krav på andra och på dig själv

Osv.

Man blir fan tårögd när man läser detta och minns tillbaka...

[Magnutz]

Vet inte hur det är numera med Djurgårdsandan i laget! Men förr i tiden t.ex när det kom en ny spelare, så fick denne sitta bredvid en av de "äldre" järnkaminerna i omklädningsrummet, som en fadder typ! Detta var för att nykomlingen skulle få ta del och lära sig hur man blir en järnkamin och få DIF-andan inpräntad i skallen...

Kan berätta att - under en tid - så fick nya killar inte ens komma in i omklädningsrummet förrän de bevisat sig vara av rätt sorts virke. Det kostade att tas upp i gemenskapen. Det fanns tydlighet i hierarkierna och kraven var stenhårda.

Ligg aldrig ner på isen - är du skadad så åker du och byter
Stå alltid upp för dina lagkamrater - vi är en familj
Var en förebild - en Järnkamin - på isen och av isen
Snacka aldrig med motståndare under match - du ska inte ha så många jävla kompisar
Ställ krav på andra och på dig själv

Osv.

Man blir fan tårögd när man läser detta och minns tillbaka...

Det blir man. Vilka jävla giganter vi haft i vår klubb..

[förevigtdjurgården]

Tror också faktiskt att en stor del i problemen vi upplever den här säsongen grundar sig i förra säsongen. Ska man vara helt ärligt och på det klara såg det faktiskt inte särskilt bra ut under stora delar av säsongen, men vi spelade upp oss duktigt på slutet och knep en andraplats innan vi skickade Linköping käpprätt ut i avgrunden.

Det har liksom byggt en falsk känsla av att det löser sig, det gjorde det förra året, så varför ska det inte göra det nu. Koppla det mot det faktum att vi pratar om att vara en drivande förening för svensk ishockey, och att bli en förfigur - ja då blir det problem.

Vi blåser upp vår egen förmåga samtidigt som vi blundar för alla varningssignaler. När vi förlorar matcher men vinner skottstatistiken; då är vi inte tillräckligt inne på mål. Vi spelar inte vårt spel och vi spelar inte framåtlutat. När vi vinner matcher är det självklart skörden av vårt hårda arbete och hårda jobb; vi spelar som Djurgårn. När alla bitar tillsammans skapar en sanning, vilket det uppenbarligen har gjort både på sportchefsposten men även nere bland tränarna och vidare ut till spelarna - då spelar det ingen roll att man förlorar matcher när man inte riktigt är där. Man kan rakt hävda att det beror på att arbetsinsatsen inte är det den borde vara, vi får inte med oss utvisningarna vi "ska" ha, vi tar inte det grova jobbet.

Sett till en match eller ett par matcher någonstans under säsong köper jag det rakt av. När vi däremot får höra dessa floskler efter en(!) trepoängare på de fem senaste, och efter att i Februari ha producerat lika få mål framåt som de avsågade Timrå, då ringer iallafall varenda en av mina varningsklockor. Framförallt när vi förlorar på eget grepp - varje gång. Det är ofta inte att vi blir totalt demolerade eller står chanslösa och tittar på; det är snarare att vi står för ett par bjudningar per fight som kostar oss.

[#10]

Kravställningar frågetecken.

Vem tar tag i spelare som inte levererar? Vem "uppfostrar" nya att fatta? Finns det en Djurgårdsanda? Jag är fan tveksam.

Att se sura spelare som inte bjuder upp till dans hemma på Hovet talar att rätt så tydligt språk. Det är OK att bete sig hur man vill.

Jag skulle vilja se en kärna i ledarstaben som alla härstammar från den hårdaste tiden i DIF Hockeys historia: 1975-1991-ish (lite oklar med årtalet då luften gick ur oss).

Thomas Eriksson. Stefan Perlström. Kalle Lilja. osv. Killar som var ett lag och som gick över lik för varandra. Kanske dags för en överlevnadsmarsch igen?

Det behövs skapas en ny Djurgårdsanda. Ingen jävel kommer till Hovet och leker hem tre poäng. Ska DIF nödvändigtvis förlora ska det tamejfan göra ont, jävligt ont, att lyckas med det.

Det saknas såna typer idag. Det är för mjukt. Hockey kan inte mesifieras och överleva - hockey är en jävla gladiatorsport som måste vara hård som fan. Då kan det inte bara vara handleder och skridskokonster. Det måste finnas taggtråd och knogjärn i grabbarna.

Aja.. det blir väl bättre framöver?

Nya tider, idag ser i stort sett alla spelare till sitt eget bästa, inte föreningens. Kanske killar som Hank och Ahlén som kan föreställas med det du söker men dom är för dåliga för att det ska smitta av sig på talangfulla Egon, det vi såg för 15 år sen tillhör numera till dåtiden, och det kommer tyvärr aldrig bli likadant igen, money talks idag.