MartinDIF51 skrev:
Jag har alltid varit väldigt tydlig med att jag förespråkar ett slut på passiviteten som äger rum just nu, jag hoppas JK gör något för att skaka liv i DIF så de gör något då bollen ligger hos dem.
Engagemanget i t.ex. BeRightBack, Djurgårdspolarna och Djurgårdshjälpen är alla destruktiva men fina gester. Alla tre göra bra grejer men säger till DIF att dem ändå gör något bra och att det kanske snarare är JK, UCS och ST/Fabriken som är gnälliga. Då vi är majoriteten av de aktiva och framförallt kärnan i klacken kommer vi aldrig ha en bra stämning så länge vi är splittrade och kärnan saknas. Även om ert engagemang är otroligt beundransvärt så har det bromsat ner DIF ännu mer till någon form av insikt (inte ert fel, men förstå vad jag menar).
Bör vi följaktligen svälta ut Djurgården, läktarmässigt såväl som ekonomiskt? (ekonomiskt, eftersom du inkluderade Djurgårdshjälpen i vad som skickar fel signaler till ledningen?) Är din förhoppning att om vi hamnar i en globen-era igen fast i division 1 eller kanske t.o.m 2, så kommer polletten falla ner hos nuvarande styrelse? Borde vårt läktarengagemang tills dess begränsas till endast olika former av protestaktioner? (Jag betvivlar nog dock att sådana aktioner skulle vara särskilt kraftfulla, när vi inte ens kan mustra upp särskilt mycket god stämning och stöd bland kvarvarande blir det nog ännu svårare att få till enade och kraftulla protester.)
Jag är fortfarande nyfiken på ett resonemang kring frågan: Om styrelsen är så urbota trögfattade att det ska krävas sådan läktarmässig, ekonomisk och sportslig misär för polletten att falla ner, hur kan vi som medlemmar ha förtroende för dem överhuvudtaget? Borde inte det rimliga i så fall vara att rösta fram andra på nästa årsmöte, och driva igenom tvingande motioner för att säkerhetsställa vår åsikt i de mer konkreta frågorna? Är styrelsen så trög, byter jag hellre ut dem än stångar huvudet i väggen med att försöka få dem att förstå.
(Att säga att sådana metoder prövats och varit fruktlöst är ju inte riktigt relevant här, så långt som till årsmötesbeslut har det ju inte tagits än)
aktivister skrev:
Och vad är det som händer om man vinner? Om DIF får en helt ny styrelse, om Abbe får sparken och om man går ut med en femton minuter lång förlåt mig-video där Karel och Jennie gråter ikapp, vad händer då? Jo, ingenting händer! Eftersom det tydligen tar sex-sju år innan ni kan förlåta det som hänt och börja stötta DIF igen.
Om man vinner så har man skapat en miljö där supporterpassion tillåts byggas upp och utvecklas. Om den är död från vissa håll nu, vad är det för konstigt med att det skulle ta ett antal år att bygga upp den efteråt? Varken passion eller läktarkultur infinner sig knappast över en natt, och om den skulle göra det skulle den ärligt talat inte vara mycket värd. Läktarkultur är något gediget, byggt på hårt och idoget arbete där det genuina och lokala formas över lång tid - annars blir vi lika pinsamma som KHK igår.
Vidare så får man ju se det för vad det är. Flertalet aktiva säger sig inte ha någon lust att gå på hockey på grund av DIFs attityd och repression. Får man bort det så betyder ju inte det att lusten infinner sig direkt automatiskt, men vi har i alla fall en situation där det engagemang som verkar finnas bland övriga som idag tyvärr får en svartfotsstämpel från vissa kan få köra på fullt ut utan att folk runtomkring kan kalla dem just svartfötter/mongon/bönder.
Oavsett kommer inget gott från att utmåla de som idag bojkottar som gnällspikar, barnungar, narcissister eller egoister som en del tycks göra. Vi vet alla att så inte är fallet.
