Jag måste bara efter matchen mot Troja skriver några rader nu. Inledningsvis ska det sägas att jag och mitt sällskap, dvs fyra personer, plus två grannar på samma rad som oss, ensamma hade sjungit ut klacken mot Troja om vi stått själva i första perioden. En sådan skrämmande tystnad som det var har jag aldrig varit med om, och det var svårt att hålla inne skrattet när upprepade försök att starta ramsor dog ut direkt då inte en jävel ville sjunga. Som jordgubben på toppen av bakelsen så satte sig dessutom folk här och där. Jag har hittills krigat på och skrikit mig hes match efter match, men jag vet helt ärligt inte hur länge jag orkar så länge som klacken beter sig som den gör. Det är en sådan katastrofalt usel stämning så att man skäms.
Sedan är det precis som någon skrev tidigare, att det känns som om att alla ramsor är inspelade och går på repeat. Vår klack är som en samling av robotar som är inställda på att sjunga vissa ramsor korta stunder, för att sedan stå tysta. Dom enda ramsor som verkar vara inprogrammerade i hjärnorna hos de flesta i klacken är:
- - Heja heja Djurgården
- Vi älskar Djurgårn
- Full fart framåt
- Den som inte hoppar...
- Alla vi som älskar Djurgårn klappar nu
- Djurgården, Djurgården, Djurgården...
Att försöka starta långa och vettiga ramsor är helt meningslöst då dom flesta inte kan dom längre, och de som väl kan ramsorna står knäpptysta som äkta nollor, precis som dom är.
Inför säsongen kom första tankarna på att flytta till sittplats, och till nästa säsong är det mer aktuellt än någonsin. Att vi i dagsläget är runt 20-30 personer som på egen hand ska agera klack när vi sålt runt 1000 säsongskort i klacken, det är inte bara dåligt, det är total jävla katastrof, och jag blir bara förbannad av att tänka på skiten.
Ni som sitter i klacken, oavsett om det är reklampaus eller inte, dra åt helvette och kom aldrig mer tillbaka.
Ni som inte sjunger, köp biljetter på sittplats och sluta råna Djurgården Hockey på pengar, era snåla jävla kräk.
Ni som trots tillsägningar om att stå upp/sjunga, skiter i detta, vad jag tycker om er låter jag vara osagt, för att det är inga vackra ord som jag har att säga om personer som er.
Med detta avrundar jag kvällen och lägger mig i hopp om en bättre morgondag. Jag förväntar mig dock inget annat än ännu en förlust och bedrövelse.