intervju med Danne Larsson

[m0ng00se]

skön läsning om Boden Danne:D

Det skulle bli högst tio matcher. Det blev 24 från start.
I år är det Daniel Larsson som har förstaspaden.
Och pressen på sig att leverera - varje dag.
- Sköter man sig inte kommer någon annan och äter upp en, säger Daniel Larsson.


Första matchen i Djurgården för ett år sedan slutade med brakförlust och fyra insläppta mål på en kvart.
Direkt efter ringde journalister och undrar om han ”verkligen tyckte att han hade något på den här nivån att göra?”.
Ett år senare skrattar Djurgårdsmålvakten gott åt det minnet.
Ska man bli en bra målvakt, så gäller det att ha teflonpsyke
Att kunna låta tuffa frågor, dryga kommentarer och tunga förluster rinna av en.
– Ja men hur kan någon säga så? I första matchen man står? På försäsongen dessutom, när resultaten inte är så noga? undrar Larsson och skakar leende på huvudet.
Han är bara 21 år.
Men låg ålder är inget som en elitseriemålvakt kan gömma sig bakom.
Det ska bara spikas igen, oavsett vad alla andra gör på isen.
– Vi (målvakter) blir ju hängda även om det inte är vårt fel att laget förlorar. Men det måste man koppla bort och skita i. Man kan inte tänka att det är just jag som ska ta laget till slutspel. Gräver man ner sig så kanske man gör fem, sex dåliga matcher istället för bara en. Då psykar man bort sig själv
Förra säsongen blev inte alls som han väntat sig.
Den blev betydligt bättre, trots att lagets spel stundtals var allt annat än bra.
– Jag hade inte väntat mig att få spela så många matcher. Men jag kände efter den första att jag hade kapaciteten, att Teemu (Lassila) var tvungen att spela på topp för att få behålla första spaden, säger Daniel Larsson.
I december var han själv på väg att ta över som första val.
Men det satte ett sent tåg på väg tillbaka från julfirandet hemma i Boden stopp för.
– Det gick i tid men stannade visst på vägen... och stod still mitt ute i skogen någonstans vid Gävle i fyra timmar. Jag sov och märkte ingenting, vaknade, kollade på klockan, såg skogen och tänkte okej...när tåget rullade in till stationen i Stockholm var det bara en halv timme kvar till träningen. Jag förstod direkt att det här hinner jag ju aldrig.
Så numera tar du flyget hem?
– Ja eller kör bil. Tåg blir det inte. Jag åker aldrig mer tåg, ha, ha.
I år ska det till mer än en bestraffning för försening för att hålla Daniel Larsson borta från platsen som förstemålvakt.
Djurgården har elitseriens yngsta målvaktspar, eller till och med målvaktstrio: Larsson, 21 år backas upp av 19-åringen Stefan Ridderwall och tredjemålvakten Mark Owuya, 18.
– Fast jag tycker inte att åldern spelar någon roll. Stefan är så bra så går det dåligt för mig så kan han ändå gå in och spela bra. Han behöver bara få några matcher på sig att komma in i det, han har potentialen. Det är väl möjligen bara pressen utifrån som han får vänja sig vid, säger Larsson.
Skönt eller svettigt att vara uttalad förstemålis?
– Bara roligt. Lite ovant är det, jag har ju aldrig varit det. Inte så här uttalat. Nu är det jag som blir jagad istället för att vara den som jagar. Sköter man sig inte nu kommer någon annan och äter upp en, säger han och skrattar förtjust.
Det är inte precis så att tanken skrämmer.
Tvärtom.
Trots att konkurrensen från Ridderwall junior vid en första anblick kan te sig mycket lättare än den från betydligt mer rutinerade Teemu Lassila.
– Fast för mig är det lite annat i år ändå. När man var andremålis kunde man göra en dålig träning. Som förste måste man vara skärpt hela tiden. Gör jag en dålig träning så får ju han en chans. Jag har en extra press på mig att behålla platsen. Man får lära sig att spela med den pressen.
Vem avgör vem som är bäst på träning då?
– Ja, ha, ha. Det är som det är med det. Många tränare tycker att man ska ta varje puck på träning och träna som ett svin för att kunna vara bra när det är match. Men de flesta bra målvakterna i NHL till exempel, tar det lugnt på träningen. De är matchmålisar som slår på när det väl är match. Då blir de som en vägg. Ska man vara bäst på varje träning hela tiden är det lätt att man tappar känslan, säger Djurgårdsmålvakten med ett lurigt leende.
Är det något jag känt sedan första gången jag träffade Daniel Larsson för två år sedan så är det att han är befriande mycket sig själv.
Inga konstiga divalater.
Inga poser.
Lite lagom avslappnat crazy - fortfarande.
– Men jag är nog samma Daniel som då, säger han nästan lite generat och fortsätter.
– Jag prata mer med journalister, det är väl enda skillnaden. Då hade man kanske gjort totalt 3-4 intervjuer. I vintras blev det kanske tre i veckan. Men man vänjer sig på något sätt med det också. När det gått dåligt är det väl sådär. Men det är kul när det har gått bra, säger han med ett stort leende.
Bra ska det gå i år också.
Han har inte behövt ändra tekniken nämnvärt.
Men fysiken är betydligt bättre.
Sommarträningen har varit den hårdaste hittills.
– Det som brast förra året var väl orken. Jag behövde bättre kondition för att orka en hel tuff match. Det är bättre i år.
Men tränade du inget på somrarna tidigare då?
– Jo, men det går inte att jämföra med hur vi tränar nu. Det är så enormt stor skillnad mellan träningen i till exempel allsvenska och elitserien. Det är mycket tuffare här, hårdare träning och mycket fler pass. Jag ska orka nu, om vi så spelar boxplay hela matchen...
Fast du står ju i mål...behövs det så mycket kondis där?
– Jomen man står ju i 90 grader nästan hela tiden. Rör sig hela tiden, upp, ner, upp, åt sidan, åt andra hållet och hela tiden med böjda ben. Plus att har du dålig kondition så orkar du inte vara skärpt en hel match. Är man inte koncentrerad och slappnar av det minsta så smäller det.
Hur är det att stå när det viner sådär 35-40 skott runtikring en då?
– Ja, ha, ha. Man får försöka att hinna med att andas bara. Andas och dricka, skrattar Daniel Larsson.
Humöret är som oftast uppåt.
Men visst märks det ett annat allvar längst där inne också.
I vintras omkom barndomsvännen Cristoffer-Robin Pettersson i en skoterolycka på älven i Boden.
Daniel Larsson spelar nu med ett porträtt av Cristoffer-Robin på hjälmen.
– Han var ändå min bästa vän. Det är mitt sätt att hedra honom.
Beskedet fick Djurgårdsmålvakten via telefon.
Sorgen finns där än.
– Hade jag varit där så hade jag väl kört skoter, varit med. Jag vet inte om det varit ”bättre”. Men då kanske jag hade fått upp han ur vaken. Ibland tänker jag så. Att jag skulle varit där.
Har du ändrats något av det som hände?
– Ja, jag är mer försiktig nu med allt. Tar det lugnare, tänker efter innan jag gör saker. Har blivit lite äldre på något sätt. Förr gjorde man bara grejer och tänkte mer att oj fan, om det hände något. Nu sitter det där i bakhuvudet, att det är så lätt hänt att något händer. Och jag har knappt kört skoter efter det där. Nog far jag och busar lite med bilen i skogen ibland, men inte på samma sätt som förr.
Livet blir aldrig detsamma.
Men det måste gå vidare.
Förra säsongen var Daniel Larsson på väg in i landslaget.
Men Djurgårdens mörka november, då förlusterna haglade, förstörde den chansen.
– Man vill ju vinna varje match, sedan kom hela laget in i någon jäkla svacka. Vi torskade hur mycket som helst. Man försöker göra sitt bästa men räcker inte till. Det är småtråkigt.
Hur många matcher ska du stå i elitserien i år för att känna dig nöjd själv?
– 45 kanske. Det beror på hur de matchar in Stefan (Ridderwall). Det styr inte jag över.
Tre Kronor?
– Just nu bryr jag mig faktiskt inte om det. Eller... jag vill bara vinna så mycket som möjligt med Djurgården, utvecklas där. Klara av första säsongen som förste keeper och verkligen etablera mig som förste. Det är mitt främsta mål. Landslaget... visst vore det roligt, men det får bli en bonus i såfall.

hoppas han blir den vägg vi hoppas på i vinter!:)